Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘musik’ Category

Ane Brun alltså

Hon får mig att gråta och bli lycklig och må bra. Jag förstår inte hur en kvinna kan sjunga så vackert (ja alltså inte att en man skulle kunna det, betoningen ska ligga på sjunga).

Varför lyssnar jag inte på detta oftare?

Annonser

Read Full Post »

Nu är sommarens höjdpunkt avklarad, och den levde upp till många förväntningar och överträffade några. Vårt fantastiska ”vandrarhem” (en etta med fem sängar/soffor/madrasser/tältsängar) gjorde upplevelsen mycket bekväm… (Även om campingen med solbadande artonåringar i bar överkropp vid sina tillfällen såg ganska lockande ut var vi otroligt glada över att slippa krypa in i ett tält när natten kom.)

Bäst:
Anna Ternheim– kändes ovanligt personlig och log faktiskt flera gånger, som alltid låtar som ger gåshud och en röst som bara är.
the Be Good Tanyas – Johannas favoritband som är på god väg att bli mitt också. Yrans minsta men mest entusiastiska publik, vi hängde på kravallstaketet och bara njöt och kramades.
Kim och Ylva
– bättre värdinnor får man leta länge efter!
Mina randiga festivalstövlar – fler komplimanger har jag aldrig fått för ett klädesplagg
Hanna och Johanna – festival partners in crime, tror inte jag hade kunnat ha bättre sällskap

Bra:
Timbuktu – denna gång utan brutet ben men med samma energi som sist
Kajplats 1-tältet – okej, vi börjar bli gamla, vi hänger i öltält, dricker överprisöl, dansar och tycker det är skitkul
Säkert! – fast jag gillar fortfarande Hello Saferide sjukt mycket mer (fast okej, där är jag ju besatt)
Snook – röj och dans i leran, fler låtar än man tror som man kan
Fika på News
Lördagsvädret – inte många droppar regn och stundtals strålande sol

Mindre bra:
Att jag missade the Hives pga ovan nämnda öltältsdans – sjukt kul hade vi dock
Hur trött och sliten jag är idag, Söndag
Hur svårt det ibland kan vara att hitta ett kafé som har öppet och vill servera en mackor inom rimlig tid
Vädret på fredagen – dock inget alls i jämförelse med andra festivaler i sommar, och jag hade ju mina randiga festivalstövlar att trösta mig med

Nu är det sjukligt korta tre veckor kvar av min tid här i Trondheim. Tre dagar i Sverige var nog för att jag skulle inbilla mig att Primo aldrig existerat, men när tåget rullade in på centralstationen kändes det verkligen som att komma hem. Hem till söndagsstängda mataffärer, överpris-allt (Sverige har aldrig känts så billigt som i helgen), osäkerhet på när man ska jobba, överkonsumtion av diverse mindre sunda drycker (öl, rödvin, kaffe, daquiris…). Men också hem till alla Norge-kompisar som man saknat, ett jobb som går på rutin men ändå bjuder på något nytt varje dag och vår fina lägenhet med den lilla soffan och den öppna spisen vi aldrig vågat elda i.

Read Full Post »