Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘min utbildning’ Category

Jag sitter här i Trondheim en halvsolig dag och har tänkt skriva om en känsla – avundsjuka. Avundsjuka är en negativ känsla, det får man lära sig från barnsben – inte vara avundsjuk, unna andra det man inte har själv. Avundsjuka ärväl  samtidigt en av drivkrafterna hos många människor, bli bättre, för att man inte ska behöva vara avundsjuk något mer.  Man skäms över att man är avundsjuk, eller det gör jag iallafall.

Så nu ska jag outa mig: Jag är en avundsjuk människa. Jag avundas människor som rest mer än mig, jag avundas människor som verkar studera intressanta saker, jag avundas när andra är smarta och vackra och jag avundas de som har vettiga åsikter. Sen avundas jag de som rest mindre än mig, som studerar saker jag tycker verkar tråkiga, när folk är dumma och fula och tycker konstiga saker men ändå verkar nöjda med att det är så. Jag läser bloggar och blir avundsjuk på hur intressanta liv alla andra verkar ha, jag läser böcker och önskar att jag också kunde skriva så, jag pratar med trevliga människor och önskar att jag var som de. Är jag konstig? Ja kanske.

Oftast är jag trots denna avundsjuka ganska nöjd med mitt liv och vem jag är. Självklart finns det saker man vill ändra på och lära sig, men på det stora hela skulle jag nog egentligen inte vilja ha det på något annat sätt. Avundsjukan är inte på något sätt en indikator på vad jag själv skulle vilja ha, jag är bara avundsjuk. punkt.

Oftast kan jag se in i min hjärna och tänka att okej, henne är jag avundsjuk på, man kanske skulle testa att göra det där-vad-hon-nu-kan. Men ibland kan avundsjukan störa, den sitter som en klump i magen och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, jag vet att jag inte har någon anledning att känna detta men ibland kan man inte stoppa det. Man är extra mottaglig när andra saker gått en emot,  när de negativa tankarna redan finns lättillgängliga i hjärnan och självkänslan ligger på en ovanligt låg nivå.

Just nu är jag inte speciellt avundsjuk på något speciellt, det är därför jag får för mig att blogga om det. Är jag mitt i en avundsjuke- (och andra negativa tankar-) spiral skäms jag för mycket för att ens erkänna det för mig själv. Just nu lever jag för stunden, försöker att övervinna min trötthet utan koffein och tackar gudarna för att jag har ett jobb och en lägenhet jag trivs med, samtidigt som jag har något som känns relativt tryggt och rätt att komma tillbaka till i höst.

Framtidsplaner formas och omformas ständigt i min hjärna och såhär i multinationella sällskap blir jag än mer övertygad om att ett utbytesår väntar när tillfälle finns. Jag älskar Sverige och svenskar men det är uppfriskande att se något annat och att blanda upp sitt umgänge lite mer emellanåt. Man blir betraktad på ett annat sätt, och får följaktligen chansen att se sig själv med andra ögon, när ett av de första adjektiven som kommer upp i en beskrivning av en är ”svensk”, på gott och ont.

Om någon av er någonsin varit avundsjuk på mig: tro mig, ni har fel, jag skulle inte önska mitt liv på någon, jag har vant mig sen jag var liten, men skulle någon annan få inblick i min förvirrade hjärna skulle ni drömma mardrömmar resten av era liv =) En liten varning bara…

Annonser

Read Full Post »

Nu är jag i den här situationen igen. Jag vet ju så väl att jobba i restaurangbranchen innebär orimliga arbetstimmar, värkande fötter, drömmar om glömda beställningar och chefer som man blir helt nervös av att ha på jobbet (även om de egentligen är jättetrevliga). Att leva på smörig/oljig/gräddig mat när det passar jobbtempot (men kanske inte hungern)  och peta i sig vad som står till buds när man håller på att hungra ihjäl (jag erkänner att foccacia med smör är jävligt mycket bättre än pommes fritsen på irland men även goda saker blir tröttsamma efter ett tag). Att varje ledig dag få ett samtal där de undrar om man kanske ändå inte kunde tänka sig att jobba (och att i hälften av fallen säga okej, mot bättre vetande). Att mina händer spricker, att finnar kommer som ett brev på posten, att sån lyx som att raka benen känns helt överflödig… Tiotimmarspass, tolvtimmarpass… Ett svåremotståndligt sug efter de drycker man serverar (maten ledsnar man väldigt snabbt på); gin & tonic, öl, irish coffee, gott rött vin (husets är dock lätt att avstå från).

Hur kommer det sig att jag säger att jag trivs på mitt jobb är en gåta. De två senaste dagarna har solen tittar fram över Trondheim och a l l a verkar vilja sitta på just vår uteservering och äta pasta och pizza och biff… dessutom har de infört ett nytt system på jobbet som gör alla totalförvirrade. Därav min tillfälliga frustration.

Jag vidhåller dock: Jag trivs på mitt jobb! Jag umgås med fantastiska arbetskompisar, käftas och kramas om vartannat. Dricker alldeles för mycket kaffe och pepsi och äter restaurangmat varje dag. Insalata di Fusili Freddi minst varannnan dag. Annars Rigatoni Ricotta eller Pizza med Gorgonzola. Foccacia som faktiskt är supergod. Gäster som är trevliga och uppskattar det man gör för dem, känslan av att ha allt under kontroll ävem om ens station är helt fullsatt och man har en lång lista i huvudet på saker som måste göras. Att höra hemma någonstans, att inte vara gäst som inte vet hur något går till eller vad det som står på menyn faktiskt betyder.

Jag är Servitris. Det är ok. Det är faktiskt ganska härligt ibland. Jag är dock glad att jag i framtiden snarare kommer att vara Apotekare. Okej, lite torrare, men förhoppningsvis lite mindre fysiskt och psykiskt ansträngande.

Leve alla de som arbetar hårt med sin kropp! Skämmes alla de som uttalar sig om de lågavlönade som om de vore mindre värda, och jag är inte ett dugg förvånad om man blir sjukskriven efter tio år på ett sådant jobb jag har idag.

Read Full Post »

Här har man planerat in en sovmorgon efter gårdagskvällens rumlande och så vaknar man supertidigt och är helt rastlös. Jag tror jag borde chocka kroppen och åka in till skolan och plugga, trots lördag, bakfylla, och tidig timme. Annars blir jag nog fast i någon sorts halvvakenhet.

Norge och tenta (fast i andra ordningen) närmar sig med stormsteg och allt jag vill är att det här bara ska vara över, jag har ingen energi att göra någonting och när jag tänker på hur mycket det är jag borde göra ryser jag… hur ska detta gå vägen?

Jag behöver uppmuntrande tillrop, en varm kram och ja… ja vet inte vad som egentligen skulle hjälpa? Fan fan fan faaan. Svära gör nog inte saken bättre. Det blir väl att bita ihop och rycka upp sig, hur ont skallen än gör.

Read Full Post »

Jag läser alltså Cellbiologi just nu. Molekylär sådan tror jag att det är, stundtals iallafall.

DNs bildspel om fågelinfluensan stämmer inte alls överens med hur det i min hjärna ser ut, men ganska väl överens med vad jag hade väntat mig att min cellbiologiutbildning skulle handla om innan jag påbörjade den… Populärvetenskap, som det ibland kallas, är lättare och roligare än detaljstudier, självklart. Ibland önskar jag att jag kunde tro på bilderna som någon slags vetenskap men nu undrar jag bara vad som egentligen händer under de färgade ytorna, vilka gener som uttrycks och bla bla bla.

Ja jag vet inte ritkigt vad jag ville säga, men jag tycker inte att bilderna var särskilt utbildande, varken för mig eller för gemene man. Mystiska och tankeväckande? Jovars.

Scweppes Russian är gott, smakar nästan lite som en drink med alkohol fast det bara är den och is. Coming up: Godis eller vin-testet. (Jag väljer vin, de jag lunchade med väljer alla godis, alkisvarning?)

Read Full Post »