…jag har aldrig trott på endorfiner, eller åtminstone aldrig direkt upplevt dem själv. Har iofs aldrig varit en speciellt hängiven sportfåne, eller, inte alls faktiskt, jag har väl gått på mina gympalektioner och aerobics-liknande träningspass för att jag vetat att jag borde men aldrig riktigt brunnit för det. Jag brinner fortfarande inte, men just hemkommen från ett A-boxpass med V där iallafall jag tog i till jag mådde illa kände jag ruset.
Efter en lång och seg dag (förutom baket då) gick jag mot fysiken med fötterna släpande efter mig. Sextio minuter senare ramlar jag uttröttad ut genom dörren och går hem med lätta fast trötta steg, och känner mig helt sjukt känslosam med gråten i halsen. Väl hemma spelar en kär vän min nuvarande favoritlåt (The Quiz med Hello Saferide) för mig över msn på gitarr och det är så fint och rart så allt bara släpper och jag gråter. Den finaste fil någon skickat till mig på mycket länge, tack sweetie!
Nu har jag hämtat mig, duschat och mår bra, trots att jag fortfarande lider av en diffus huvudvärk. Det blir pyjamas resten av kvällen… ingenting pluggat idag heller, nehepp.
Härligt med endorfiner!! Var rädd om dom!
Och så ett jättegrattis den här vägen!
Om precis en vecka, sånär som på en timme, om tåget håller tiden, så är jag hos dig, och du får en levande grattiskram!
Ta hand om dig så länge! Kramar/mamma
🙂 söt. Endorfiner är min bästa. Varför tror du annars man håller på och springer och har sig? Tur att man kan få dem på annat sätt också kanske. 😉 kram (oh nu lät det som om jag knarkar endorfiner… så menar jag inte)